Bjäre som jag ser det...

... fortsättning

Vintern vid årsskiftet 1917-18 var bister på många vis med mycken snö och kyla. Bristen på alla slag av förnödenheter var påfallande. Kriget hade pågått i tre och ett halvt år med alla slag av ransonering som följd. Jag var en pojke på ännu inte fyllda 12 år, men minns ännu hur man drog sig fram på det som fanns att få. Pretentioner på något mer hade man inte. Någon lyx var det inte fråga om, men man köpte ändå en burk ”Zebra” ugnssvärta till att putsa utliggaren med samt lite guldbrons till hänglampan. Julgran hade vi, men tända ljusen i den fick vi bara för en kort stund. Vi behövde ljusen till lyse då vi bara fick köpa två stora ljus och ett litet paket julgransljus. Fotogen fanns inte alls och karbid ransonerade handlanden, så det var att spara på det ljus man hade. Dagen före julafton träffade far chefen för torvströfabriken. Han ville att far och vi pojkar skulle arbeta på fabriken under mellandagarna. Det blev tre dagar mellan jul och nyår samt fyra mellan nyår och trettondagen. Så blev det tredjedag jul. Vi fick stiga upp vid femtiden. Mor lagade till kaffe, som var mest surrogat, på en öppna spiselhällen. Elden från härden lyste upp i köket. Sotiga var pannor och kittlar, där de stod på trefoten.. När vi fått frukost och matsäck var det att ge sig ut i mörkret och kylan. Det knirrade och knarrade under fötterna, där vi fick träla oss fram i den djupa snön fem och en halv kilometer till fabriken. Arbetet började klockan 7 och slutade klockan 6. Med en timmas middagsrast blev det 10 timmars arbete Min bror och jag fick arbeta i den stora torvladan för att riva ner torv till elevatorn, som gick mitt i ladan. Väggarna i ladan var inte täta. Det fanns springor mellan varje bräda. Det blåste rätt igenom. Ibland var torven sammanfrusen och fick hackas isär med rakan som var vårt redskap. Fick man inte fort nog ner torven, hördes ett rop uppifrån en lucka, där pressarna skrek: ”mera strö!”
Dessa hade ackordsarbete och var beroende av att tillräckligt med torv kom i rivaren. En eftermiddag stannade elevatorn. Efter en stund kom ingenjören och kallade på den minste av oss båda pojkar. Det blev jag, som fick det allt annat än angenäma uppdraget att hitta felet, varför den vertikala ströelevatorn hade stannat. Först fick jag ta av rocken för att bli så smal som möjligt och därefter fick jag en lykta, som knappt lyste sig själv. I en lucka högst upp kröp jag in och klev på skoporna nedåt i den trånga, mörka och dammiga trumman. Jag greps av rädsla ju längre ner jag kom i elevatorn. Kanske fastnar jag där nere och kan inte komma upp, tänkte jag. Lyktan flämtade till och det blev alldeles mörkt. Längst ner i botten satt en bräda fast i skoporna. Jag kunde inte ta bort den men hade lokaliserat felet. Middagsrasten tillbringade vi i pannrummet. Där var det varmt och skönt. Till maskinrummet fick vi bara gå till dörren och titta in. I det välputsade maskinrummet residerade den med ett stort svart skägg prydde maskinist Månsson. Han hade en fruktansvärd pondus och vi hyste den största respekt för honom.. Jag kände det som en stor nåd att bara få titta in i maskinrummet. Eftermiddagstimmarna gick sakta. Vi frågade titt och tätt vad klockan var. Ibland svarade han inte alls. När arbetet var slut var det att gå upp till affären och höra efter karbid. Varje kväll sa handlaren:
”Nja. Kanske i morgon” Så gick veckan utan att utan att vi fick någon karbid. En man kom in i affären och frågade efter snus. -Vi har inte i kväll, svarade biträdet. Så räknade han upp: tobak, fotogen, karbid, ärtmjöl mm. Ett tiotal varor. Inget av allt detta fanns att köpa. Nyårsafton var en måndag och då arbetades det inte. Jag fick gå de tretton kilometerna till samhället för att hämta posten och höra efter karbid. Det fanns inte karbid då heller. Nu hade vi inget lyse alls på själva nyårsafton. Då fick vi ett råd av farmor, som berättade hur de hade det på 1830- och 1840-talet. Hon kallade det en stickedalla. Jag tillverkade en sådan av en ene, som satt fast i en knubb. Överst var käppen kluven och försedd med ett plåtskydd. I klykan kämdes fast en tjärvedssticka. Den brann och lyste 5-6 minuter mellan stickbytena.. Tjärvedsstickor hade vi gjort i ordning för ett par kvällar. Det rök och osade, men man kunde läsa vid det ljuset.
Uppläsaren avslutar: Så berättade Edvin Bengtsson om ett jullovsminne 1917-18. Tack så mycket.

 Vem var Edvin Bengtsson?
Edvin var född och uppvuxen i trakten av Skånes Fagerhult. En skogarnas son, således. Tidigt fick han en inblick i skogsbygdens yrken och verksamheter. Redan i skolåldern fick han vara med och jobba på torvmossen och i torvfabriken. Han fick också lära sig att fläta korgar och andra saker, som sedan såldes på marknaderna. Att han kom att hamna – och stanna - i Bjäre kan vi tacka Rut för. Rut Nilsson från Ingelstorp. Hon var dotter till Otto Nilsson och hans maka Bernhardina. 1935 blev det bröllop och husköp i Ängalag. Byn ligger inte långt från Ruts barndomshem. Att de träffades berodde på att Edvin hade fått plats hos Algot Perssons buss- och taxirörelse i Grevie. Edvin kom att bli en välkänd profil i Bjärebygden. Han startade en maskinstation och var snart ute på gårdarna i trakten för diverse jobb. Han var också maskinist för en tröska. Det som kanske gjorde honom mest känd i de breda folklagren var, att han också var en speleman. Med sin fiol var han med och skapade god stämning vid kalasen i bygden eller vid föreningarnas fester och andra sammankomster.. Edvin var en allkonstnär. Förutom musiken var skrivandet en favorithobby. Edvin skrev dagbok och ganska snart började han teckna ner sina barndomsminnen. Det var detta som Sveriges radio upptäckte och bad att få använda det som handlade om julfirandet förr. En del som Edvin har antecknat har också blivit publicerat i ortstidningar. Ofta har artiklar varit illustrerade med Edvins egna teckningar. Exempelvis artikeln om den sista vargjakten i Skåne. Den ägde rum i trakten av Edvins barndomshem inte långt från Skånes Fagerhult.