Bjäre som jag ser det...

... fortsättning

Vart och ett av förslagen om förbud mm är säkert bra. Vissa fullkomligt självklara. Jag har exempelvis svårt att förstå, varför man måste maskera sig, när man går på fotboll. Det är för mig obegripligt - mot bakgrund av flera års händelser – att ett förbud ännu inte har införts. Ändå: Alla dessa förslag har det gemensamt att de inte löser det bakomliggande problemet: hatet. Förslagen fungerar ungefär lika dåligt som om man försöker bekämpa ogräset i trädgården med att klippa av bladen på ogräset.
Alla vet, att skall ogräset bekämpas – med gott resultat - måste man komma åt roten.
Roten till det som händer på läktarna och runt våra elitfotbollsarenor är hatet.
Vi har hört detta hat på läktarna under flera år.
Kollektiva vrål med budskapet ”Döda. Döda.” Ideliga okvädingsord mot spelare och domare. Apgester riktade mot färgade spelare. Rasismen har fått breda ut sig i dessa grupper utan att omgivningen har reagerat. Har någon hört att de arrangerande klubbarna reagerat? Med kraft? Har ni sett sportskribenterna ta upp frågan? Vad har kommunen, stödjare av verksamheten – gjort? Har någon hört att frågan väckts i kommunfullmäktige? Och sponsorerna, som pumpar in pengar i verksamheten.?! Och spelarna?! Och allmänheten…??!

Jag stod inte ut
För flera år sedan slutade jag att gå till Olympia för att se allsvensk fotboll. Det som fick mig att sluta var just detta bottenlösa hat som delar av publiken vräkte ur sig – utan att det kom någon reaktion. Jag stod inte ut. Ändå visste jag att i flera större städer i Sverige råder en ännu hårdare och en ännu mer oresonlig fotbollskultur än den som råder på Olympia i Helsingborg. Jag känner avsky när jag, efter att under hela matchen – varhelst i Sverige matchen spelas - ha måste lyssna till dessa s.k. supporters och deras infantila rop ”Döda, döda, hata-hata”, ser hur hemmalaget direkt efter slutsignalen springer bort till just ”Döda-döda-läktaren”, bugar och tackar för ”stödet”. Nu är det nog
När jag lyssnar till talkörernas rop på temat ”Döda, döda,hata-hata” kan jag inte frigöra mig från bilden av vad jag läst om liknande talkörer i helt andra sammanhang och i en annan tid. Även där var omgivningens reaktion att rycka på axlarna. Att inte ta de skränande grupperna på allvar. Det var på 1920-talet som nazisterna började marschera. Slagorden ekade på gatorna i tyska ständer. Budskapet var hatiskt. Måltavla var judar, romer och andra ”mindervärdiga”. Omgivningen såg och hörde men brydde sig inte. - Det var ju bara några vilsekomna töntar. Inget att bry sig om. Men ”töntarna” blev allt fler. När sedan en viss Adolf trädde fram och formulerade talkörernas slagord i ett partiprogram, tog sig det hela okontrollerbara former. Så kunde det, som omgivningen i början såg på med en axelryckning, med tiden sätta en hel värld i brand. Det verbala våldet hade omvandlats till ett fysiskt våld. De här funderingarna stärker mig i övertygelsen om att det är livsfarligt att låta denna sjukdom, som hatet utgör, få fortsätta att växa utan att det bekämpas. Jag stärks i min övertygelse: Fysiskt våld har sina rötter i – och får sin näring ur - ett verbalt våld. En viktig slutsats.
Det verbala våldet måste bekämpas. Vare sig det förekommer på skolgården, lekplatsen, idrottsarenan eller på gator och torg. Det får inte vara OK att uppmana till att döda, skada, smäda eller på annat sätt åsamka sina medmänniskor skada – fysisk eller psykisk. Inte i något sammanhang. Inte ens om det sker då hatroparen kan dölja sig i en tal- och hatkör på en fotbollsläktare. I kampen mot det verbala våldet måste vi alla delta. Främst givetvis de som fått i uppdrag – och påtagit sig - att ha ett sådant ansvar: De arrangerande föreningarna. Supporterklubbarna. Media – inte minst. Kommunen. Lagstiftarna. För att komma åt roten till det onda – ogräset – krävs något mer – utöver förbuden. Att hjälpa dessa vilsekomna att rensa ut hatet från sina hjärnor. Återigen: Detta är en uppgift för oss alla. Hela samhället. Skolan, förskolan, föreningslivet. Kulturen. Politikerna. Fotbollsklubbarna. Polisen. Lyckas vi med uppgiften att rensa ut hatet behöver vi inte prata så mycket om förbud och regler. Då kommer fotbollsläktarna åter att befolkas av åskådare som vill njuta av fotboll.

Äntligen gehör.
De tankar som jag redovisat här har jag tidigare skrivit om i olika sammanhang. Artiklar. Insändare. Kommentarer. Något har publicerats, men åtskilligt har inte släppts fram, vare sig på insändarsidor eller på kultursidor. Det har väl inte ansetts tillräckligt angeläget?! Nu ser jag mängden av insändaralster och krönikör-alster, som tar upp just den här tankegången. Det är glädjande. Samtidigt kommer frågan: Varför först nu? Varför måste en fyrabarnspappa slås ihjäl innan omgivningen har vaknat.

En annan tid och en annan värld.
Det finns givetvis alltid en fara i att jämföra med hur det var förr. Vi har ju en tendens att lätt vilja idyllisera tider som varit.
Ändå kan jag, när jag läser om tragedin i Helsingborg, inte frigöra mig från minnet hur jag upplevde samma Olympia en vårdag för precis 60 år sedan. 1954. Precis som 2014 var det en härlig vårdag. Precis som nu var det fest i luften. Längtan efter fotbollspremiär. Liksom nu var det Djurgårdens IF som var på besök. Ett lag med stjärnor som Arne Arvidsson – målvakten – Sigge Parling, Mysing Pettersson, Hasse Tvilling, Tumba, Knivsta-Sandberg….
Mycket folk på Olympias läktare.
Det var bäddat för fest. Det blev en fest. Publiken jublade. Spontant. Av bara glädje. Extra festligt blev det efter hand under matchen. HIF vann mot favoriterna från Stockholm: 4-1. Här kan jag föra in en parentes: Att jag kan ge denna insider-information beror på att jag var en av de 22 spelarna som agerade på Olympias läckra gräsmatta. För mig personligen blev dagen extra festlig och minnesrik. Tre gånger hade jag turen att komma i vägen för bollen - med mål som resultat…..Vilken uppståndelse på läktarna. Vilken glädje på läktarna. Vilket jubel! Jubel över det egna lagets prestation. Inga hatvrål mot moståndarna. När folk skrek sig hesa var det för att jubla över prestationerna på planen. Jubel över fotbollens sköna konst. Jubel över att få vara med om denna fest i den idrottens högborg. I tidningarna dagen efter kunde vi läsa om hur HIF-stjärnorna berättade om lyckan att efter matchen promenera i stan efter matchen. Överallt mycket folk i rörelse. Spontana applåder kom från gästerna på uteserveringarna. Vänliga leenden. Vilken idyll..!! Återigen: jag vet att det alltid finns en fara i att idyllisera det som varit alltför mycket. Ändå kändes som att jag ville förmedla den känsla som jag fått, när jag nu tagit del av det som hänt i nutid.

Kalle Eriksson