Bjäre som jag ser det...

... fortsättning

Sven Rosenberg föddes 1811 i Kylingaryd i Mörrums socken i Blekinge. Hans föräldrar var Peh Rosenberg, före detta båtsman, och Märta Pehrsdotter. Familjen hade det fattigt. När Sven hade blivit moderlös vid sju års ålder fick han följa med sin far på vandringar till tillfälliga arbeten på olika håll. Sven var begåvad och hade därtill en okuvlig energi. Han lärde sig tidigt att läsa och skriva. Endast 19 år gammal blev han 1830 skolmästare i en fattigstuga i Asarum. Sex år senare valdes han till skollärare vid den nyinrättade växelundervisningsskolan i Fjälkinge. Tre år senare utbildade han sig formellt till läraryrket genom studier vid folkskollärarseminariet i Lund. Samtidigt avlade han organist- och kyrkosångareeexamen Sven Rosenberg hade redan 1830 gift sig med Kerstin Olsdotter.

’’’’’’’
Under åren 1840-1846 var han anställd som lärare och klockare i V. Karups och Hovs församlingar. Det innebar att han tjänstgjorde i dessa församlingar samtidigt som prästämbetet i socknarna innehades av den stridbara Carl Christian Eberstein. Denne prelat låg ständigt i fejd med myndigheter av olika slag. De rättsliga processerna blev många. Det fick folkhumorn till att ge professorn en ty titel: processorn.
Tack vare att Sven Rosenberg förde dagbok, har vi fått veta åtskilligt om inte bara läraren utan även om skolförhållandena i Hov och V. Karup vid den tiden. I Hov fanns ingen skola. I V. Karup fans en. Den var belägen nordväst om kyrkan, dvs där det nu är kyrkogård. I den skolan tog man emot elever från båda församlingarna. På den tiden var skolgången ännu frivillig. Riksdagens historiska beslut om allmän skolplikt kom 1842. Enligt den skulle det finnas minst en skola i varje socken. Alla barn i åldern 7 till 14 år var skolpliktiga. Det tog dock lång tid innan detta kunde förverkligas.

Rosenberg klagar också över att han inte kan få tillräckligt bra resultat med undervisningen eftersom ”barnen med få undantag fingo begagna skolan endast tills det för nattvardsundervisningen nödvändiga kunskapsmåttet var inhämtat”.
Rosenberg klagar också över att det saknas regelbundenhet i barnens skolgång. Varje vecka börjar nya elever och andra slutar. Det enda som driver barnen till viss skolgång är risken att bli ”frånvist”, dvs att inte bli konfirmerade och därmed utstängd från nattvarden. I sin dagboksanteckningar berättar Rosenberg även om naturen i Bjäre och om människorna där.

”Skolväsendet försummadt”

År 1840 fick Rosenberg en tjänst som folkskollärare i V. Karup-Hov. Här stannade han i sex år innan han tillträdde en tjänst som skollärare och kantor i Ö. Ljungby. Där tillbringade han resten av sitt liv. Det som gör honom särskilt intressant för oss i Bjäre är, att han beskrev förhållandena i Bjäre på ett detaljerat sätt. Det skedde bl.a. i en stor artikel i Svensk Läraretidning den 18 mars 1891 med titeln ”En skolveterans minnen.” Sven Rosenberg kom till V. Karup två år innan riksdagen fattade sitt historiska beslut om att införa en allmän folkskola i landet, dvs att alla församlingar skulle ordna skolundervisning. Redan tidigare hade viss undervisning kommit igång redan tidigare. Rosenberg konstaterar i sina minnen, att skolväsendet var ” i mycket hög grad försummadt”.
Här tycktes inte ha funnits ens någon s.k. kringgångsskola eller byskola. Sven skriver: ” Antingen hade mödrarna sjelfva eller någon sjukling eller krympling i byn pluggat in i de små de första elementen af den ädla läskonsten eller hade barnen fått äta , dricka, växa och arbeta utan läskonst” Sven Rosenberg konstaterade snabbt, att det i V. Karup och Hov, som hade såväl kyrkoherde som lärare gemensamt, fanns något som gjorde arbetssituationen mycket speciell. Detta ” något” var församlingens kyrkoherde, Carl Christian Eberstein. Han hade kommit till pastoratet några år tidigare och hade redan hunnit skapa åtskilliga kontroverser med olika myndigheter.

Att arbeta under Eberstein.

Eberstein hade lyckats genomdriva ett beslut i sockenstämman om att bygga ett skolhus i V. karup och där inrätta en s.k. växelskola. Men, skriver Rosenberg ” med sin häftiga välmening slog han icke obetydligt öfver målet.. I skolan skulle utom abc-bok, katekes, psalmbok och nya testamentet äfven läsas tyska och engelska språken, och som professorn icke var belåten med hvarken klockaren eller organisten, så skulle dess båda erhålla ständig tjänstledighet och den nya skolläraren bestrida äfven deras åligganden”
Det blev svårt att hitta sökande till en sådan tjänst . 1838 hade man dock fått en sökande ”en glad studerande från Lund” som under ett år försökte upprätthålla tjänsten. Den upphörde emellertid ”nästan af sig själf af brist på skolbarn.”
Under tiden gifte sig skolläraren med gästgivarens enda dotter ” och fann visst platsen bakom krogdisken angenämare än skolkatedern”.
Det var i den situationen som nu Sven Rosenberg kom till V. Karup.
” Hur skulle jag börja. Vi hade visserligen en stor och ljus skolsal med kateder och 10 st. skolbänkar så långa, att på hvardera kunde rymmas 8 till 10 barn, men vi hade inget materiel, inga böcker, inga tabeller, ingen enda karta, inte ens en griffeltafla.” Men skolbarnen? Jodå efterhand kom det barn i ”mer än tillräckligt antal”.
Ålderssammansättningen på eleverna var spridd. Från ”småpysar” till personer på 28 år, ”ett halft tjog på 18-20 år som alla voro okonfirmerade”.

Dessa vuxenelever kom således till skolan eftersom de tidigare hade blivit frånvisade, när de försökt ”läsa sig fram”. M.a.o.: de hade blivit underkända i konfirmationsundervisningen och hade därför inte kunnat undfå nattvarden. I den tidens samhälle var detta katastrofalt. Nattvarden var ju vägen till syndernas förlåtelse. Rosenberg lyckas emellertid föra dessa vuxenungdomar fram till de nödvändiga kunskaperna och ”efter ett par års förlopp fanns inom pastoratet ingen öfverårig okonfirmerad” Kravet på undervisning i tyska och engelska övergav den stränge kyrkoherden med tiden.

Läsa med nattvardsbarnen

Vid sidan om den ordinarie skolundervisningen fick Rosenberg också i uppgift att ”läsa med nattvardsbarnen. Undervisningen bedrevs på lördagar. Redan första lördagen inskrevs 80-90 barn. Rosenberg skriver:
” Nu blef det min tur att fem dagar i veckan drifva på med innan- och utanläsning för 50, 60 , 70 af de svagaste. Kl 5, stundom kl. 6 på lördagseftermiddagen kom professorn själf, och jag hade då att i halfcirkel vid katedern framställa 20 barn, som jag ansåg skickligast. Med dessa galopperade han omkring i katekes härs och tvärs, fram och tillbaka, 1 a 2 timmar, några blef godkända, andra tillbakahvisade han hjvarje gång”.
Det lyser igenom att Rosenberg inte hade mycket till övers för Ebersteins sätt att förhöra eller hans bedömningar om var som var viktigast i undervisningen och dess resultat. Rosenberg konstaterar, att det i V. Karup inte funnits någon skola tidigare än den han nu använde. I Hov fanns ingen skola. Föräldrar från Hov hade dock möjlighet att skicka sina barn till V. Karups skola. Den lön som Rosenberg uppbar för sin tjänst bestod av 22 tunnor spannmål in natura. Därutöver 6 shilling för varje barn han undervisade. Rosenberg tycks ha kommit på god fot med befolkningen i V. Karup och Hov. Han skriver att ” folket , som till det mesta bestod af sjöfarande och fiskare, var i allmänhet välmående och af naturen mycket godmodigt och gifmildt.
Så småningom anskaffas visst undervisningsmateriel. I regel uppförde sig barnen väl.
De ”visade i allmänhet mycken flit och läraktighet” Vissa ungdomar, som redan var konfirmerade bevistade skolan ”tidtals för att lära sig skrifva och räkna”.
Det där var givetvis ett gott betyg åt läraren.
Undantag bland ungdomarna fanns dock. Särskilt bland ”de okultiverade öfveråringarna”
Rosenberg återkommer gång på gång till det speciella förhållandet med den stridbare professor Eberstein, som på grund av sina ofta återkommande processer med myndigheter i folkmun kallades processorn.. Dock tyckte sig Rosenberg ha funnit nåd inför den stränge herden. När Rosenberg så småningom skulle lämna sin tjänst i V. Karup fick han en gåva på 112 riksdaler ” för hvilken jag skulle inköpa en silverpjäs hvarå skulle ingraveras: Tacksamt minne. V. Karups församling”.

Till riksdagen

På 1850-talet förvärvade Rosenberg en jordbruksfastighet i Ö. Ljungby. Det gjorde honom valbar inom bondeståndet i riksdagen. Han valdes som representant för Norra Åsbo, Södra Åsbo och Bjäre härader till riksdagen 1859-60. Han blev därmed den förste skolläraren i den svenska riksdagen. Han blev senare invald även 1862-63 och 1867-69. Under tiden i riksdagen var han mycket aktiv. Han arbetade oförtrutet med frågor, som berörde folkskolan och dess lärare. Hans aktivitet ledde till att man då och då talade om ”Rosenbergs parti”, vilket anses vara en av grundpelarna till det blivande Lantmannapartiet, som bildades sedan ståndsriksdagen upphört och lämnat plats för politiska partier.