Bjäre som jag ser det...

... fortsättning

Vi kan sätta ett födelseår för cykeln i Sverige: 1869. Då kunde vi i en annons läsa: ”En velociped kommer att förevisas i Berns Salonger den 24 dennes. Avgiften är 50 öre till Salongen och 25 öre till läktaren”
Annonsen vållade stor uppståndelse i Stockholm. Det blev rusning till Berns. Någon tid senare kunde man läsa att det ”avhållits en velocipeduppvisning i nedre Börssalen, varvid även damer med välbehag manövrerade snabbfotingarna”. Mannen bakom detta arragemang var J.W. Östberg. Han hade nyligen börjat tillverka cyklar i Stockholm.
Samma Östberg såg till att det skulle bli efterfrågan på velocipedern. Han ordnade därför en velocipedskola. 1898 kunde han annonsera, att han hade ”kvinnliga instruktörer för damer”.
Om nu 1869 kan betraktas som velocipedens födelseår i Sverige, kan vi fastställa födelseåret i världen till 1867, dvs två år tidigare än premiären på Berns i Stockholm. Det var på världsutställningen i Paris.
Men: Velocipedens hela historia sträcker sig faktiskt ännu längre tillbaka i tiden. Redan 1790 hade en fransman, de Sivrac, konstuerat en träcykel. Den hade dock framhjulet fastlåst, dvs liksom bakhjulet. Det vridbara framhjulet kom först 1818.
Sedan fortsatte utvecklingen av cykeln på en ganska krokig bana. Vi har sett bilderna på de s.k. höghjulingarna. Den modellens historia blev dock förhållandevis kort. Varför är lätt att förstå! Risken för olyckor var alltför stor.
1888 kom en efterlängtad nyhet: den gasfyllda slangen till däcket. Uppfinnare var den engelska veterinären(!) Dunlop. När sedan frihjulet tillkommit 1895, var utvecklingen av cykeln i princip fullbordad. Senare har förstås mängder av detaljförbättringar skett, men principerna från slutet av 1800-talet ligger fast.

”Den fattiges bil”.
Under de här pionjäråren kallades cykeln ofta för ”fattigmans bil”. Det är dock en beteckning,som jag ställer mig frågande till. Den som var fattig då, hade i regel ingen möjlighet att ens skaffa sig en cykel.
Det finns många berättelser från cykelns barndomstid om farorna med att vara ”velocipedryttare”. En sådan fara var risken att bli jagad av hundar, som visat sig vara helt oförstående och mycket hätska mot det framfarande ekipaget. På den tiden var de gående på vägen många, och det varnades i olika sammanhang för kollisionsrisken. På dagen skulle cyklisten ha med sig en ringklocka och på natten en fackla.
På den tiden var cykeln främst en angelägenhet för män. Så småningom ville förstås även kvinnorna prova på. Strax uppstod ”behovet” av förmaningar. Här ett exempel ur en upplysningsartikel: ” Hvad en cyklande dam bör göra för att icke få sin hy förstörd”. Där heter det ( med modern stavning): ” Först och främst böra de var morgon och afton ingnida ansiktet med en blandning av glycerin och citronsaft – lika mycket av varje. På sina utflykter måste de vara väl pudrade och dessutom måste ansiktet skyddas genom ett gulvitt flor. Den blekgula färgen besitter den egenskapen, att den endast låter de för huden oskadliga solstrålarna verka på densamma”
I publikationen ”handbok för hemmet” kunde man läsa:
”Se till att velocipeden passar er!. Åk icke med höfterna, dvs tillse att avståndet mellan sadel och pedaler ej är för långt. Avpassa noggrant styrstångens höjd efter sadelns och i förhållande till armlängden. Är styrstången för låg, hopklämmes bröstet”.
Råd gavs till alla velocipedryttare om kosten:
”Undvik spirituosa, särskilt öl, före under och efter velocipedfärd. Läska er ymnigt med sura lingon, frukter och bär av alla slag.”

När kom cykeln till bjärebygden?
Svaret hittar vi kanske i ett dokument som säger, att år 1888 introducerades cykeln i dessa trakter av dåvarande smedgesällen Frans Johansson i Båstad. Då kunde man, mot av avgift på 25 öre, få se en cirkusartist köra omkring på en velociped av trä. Det hela ägde rum vid Pershög och ingick som ett inslag i marknadsdagen.
Om detta har bl.a. båstadbon och skriftställaren Axel Lundell skrivit. Han kan också berätta, att fabrikör C.W. Brandqvist var den, som fick fart på cykelförsäljningen i Båstad. Han hade varit i Amerika och tjänat pengar på att sälja, laga och måla cyklar. När det var ”Hallänningasöndag” i Båstad, erbjöd han besökare att parkera sin cyklar hos honom. 25 öre kostade det.
Det var ett stort ögonblick i en ynglings liv när han( det var mestadels unga män som skaffade sig cykel) kunde inköpa sin första cykel. Så stort var det att han – tillsammans med cykelägande kamrater gick till fotografen för att bli avbildade tillsammans med sin kära ägodel. I Båstad handlade det om att gå till Sigrid Graffs ateljé.
De flesta har förmodligen ganska tydliga minnen av sin första cykel. Min barndom inträffade på 1930-talet. Den stora depressionens och arbetslöshetens årtionde. Ytterst få bland mina kamrater hade en cykel. Själv hade jag ingen – tills vi kom över något som en gång varit en cykel. En som någon hade kasserat! Den saknade mycket – bl.a. däck!
Jag cyklade på bara fälgarna. Det gick inte helt lätt och absolut inte långt. Men: jag kunde briljera inför omgivningen genom att avsluta cykelturen genom att stanna och hålla stilla, medan jag fortfarande satt kvar på cykeln! Det skulle dröja länge innan jag hade möjlighet att skaffa en riktig cykel. Det var jag dock inte ensam om. Många av mina jämnåriga kamrater var i samma situation.